postcardsfromx

För två år sedan hade jag stannat. Jag hade suttit där så länge som det gick och bara tittat. Fnittrat och sett söt ut. Jag hade aldrig i mitt liv gått därifrån självmant. Med idag gick jag. För jag ville inte vara kvar. För det är inte som det var. Det kommer aldrig vara som det var. Aldrig, aldrig, kommer allt tillbaks, allt som var du och jag. För det tog slut och nu finns det ingen poäng med att sitta kvar och titta på honom. Titta på dom. Så jag gick. Och jag lät inte mig själv gråta på vägen hem. För det finns ingen poäng med det längre. Varför ska jag gråta för honom? Han är inte min och jag vill inte att han ska vara min. Visst, det gör ont att han sårade mig och det gör ont att han gjorde som han gjorde, men det är historia nu och jag vill inte tänka på det mer. För jag är ingen sån som tittar på. Jag gör själv. Jag tänker inte sitta och beundra sånt som jag egentiligen inte beundrar. Och jag är redo nu, jag är redo för nästa pojke som kommer för att snurra min värld.